På rullande Nassar växer det ingen mossa

Min kära mor skickade mig en present på posten. Nasses lilla tapperhetsbok. Jag bläddrade igenom och läste varje citat med ett förundrat leende på läpparna. Det fanns många kloka saker, väl värda att tänka på. Och jag ska grunna vidare på dem, och om jag känner mig lite hängig någon gång så ska jag ta fram den och läsa den igen. Och igen. Bara för att den faktiskt är väldigt söt och för att livet är precis som den beskriver. Det är fint med mammor.

Gå aldrig ensam

Nasse gick fram till Phu.
-Phu, viskade han.
-Ja, Nasse?
-Ingenting, sa Nasse och tog Phus tass, jag ville bara veta var jag har dig.

Det är svårt att veta var man har sig själv många gånger. Det är ännu svårare att veta var man har alla andra runt omkring sig. Tillståndet kallas förvirrad. Men det ordnar sig säkert. Det gör det alltid - på ett eller annat vis - med lite socker på. Jag badar i sockervadd för tillfället, jag befinner mig i en sockerchock skulle man kunna säga. Men det gör inget. Man får göra det ibland, skämma bort sig själv en stund för att sedan kunna hamna på rätt köl igen. Och jag är på god väg, trots att det kommer ta ett tag.

Om att vara dum på riktigt version 2.0

Jag har suttit och följt Tv4+ Heroes-maraton hela dagen. Det är fortfarande inte slut och jag sitter här ännu. Något mer produktivt har jag inte haft ork till. Jo, jag har tvättat. Och jag har hunnit med att snäsa av mamma på telefon. Det var inte meningen, och jag skäms. Jag borde ringa och be om ursäkt. Eller ännu bättre, åka hem och ge henne en kram.

Jag brukar inte skriva om privata ting. Och om jag gör det så lindar jag helst in det i sjutton lager stötdämpande material och förställer varenda liten detalj till oigenkänlighet. Men idag har jag inte ork till ens det.

De senaste månaderna har jag kastats om, tumlat runt i en trumma. M kastades in i mitt liv och vände upp och ner på det i en handvändning. På gott och ont. Precis som det ska vara. Det oss som finns mellan mig och M är alltför bra för att kasta bort. Jag vet det. Jag vet bara inte hur jag ska göra.

Ett förlåt var inte tillräckligt. Och telefonledningarna tycks inte vara långa nog. Hur ska jag då kunna säga att han är bland det viktigaste i mitt liv?

Lantluft åt folket

Idag har vi besökt en ekologisk bondgård med skolan. Det låter lite som ett studiebesök man gör i mellanstadiet, men det var väldigt intressant och uppskattat av alla. Picknicken var halva nöjet och efter alla mumsat klart visade bonden stolt upp sin gård. Nu är det ju så att hälften av alla som går kursen är mer eller mindre uppvuxna på landet och kanske var det just därför som vi uppskattade besöket så mycket - en gång lantlolla alltid lantlolla.

Bonden, en man i sina bästa år, hade skrivit ett väldigt välgjort program i ett slitet anteckningsblock, och med hans stora lantbrukarnävar bläddrade han igenom papprerna. Han berättade om landskapsbilden, om hur det var förr, om hur all mjölkproduktion försvunnit successivt och hur han själv avvecklade sin mjölkproduktion för mindre än en månad sedan. Nu bedrev han en mindre besättning med nötdjur och får.

Lantbrukare är ett yrke som jag lärt mig uppskatta allt mer. Det är först på senare dagar man inser vilket slit det innebär. Och mer allmänbildade människor får man leta efter. Väldigt imponerande och hedervärt. Det var dessutom otroligt fint att höra honom berätta om sina djur och sin gård med sådan kärlek att han emellanåt blev alldeles blankögd och när han berättade om då han skulle ta bort sin äldsta mjölko höll vi alla på att börja lipa. Vi bet oss i tungan, men fint var det i alla fall.

Uppåt Frammåt

Jonatan hade klubb på Uppåt Frammåt i fredags. Jag och M mötte upp Miriam i partyskrud och smuttade på mojitos (av bästa slag denna gången...)!

Så här fina var vi:

Jag är bättre på att svänga de lurviga

Jag provade på det där med sömn. Det gick inte så bra. Jag varken kan eller vill somna eftersom jag drömt mardrömmar varenda natt nu ett tag. Så jag tänkte jag kunde skriva ett meningslöst blogginlägg och lägga in bilder från kameran på datorn istället.

En gång i början av min studenttid, det vill säga för väldigt väldigt länge sedan, bodde jag i en helt annan del av Göteborg. Det var mer "student" att bo åt det hållet och det låg ett stenkast (eller fem minuters promenad) från gymmet. Min vän lurade med mig på ett step-up-pass en kväll när jag hade ett svagt ögonblick.
- Är det någon som aldrig varit på step-up tidigare? frågar den supersöta och vältränade instruktören i sitt headset.
Jag och endast jag viftar till med handen i luften och jag ångrar mig i samma sekund som jag inser att jag är ensam i salen om att vifta. Instruktören vänder sina rådjursögon åt mitt håll, tillsammans med trettio andra ögonpar, ler och säger hurtigt
- Men det ska nog gå bra för dig ändå, det är inte så svårt...

Visst gick det hur fint som helst. Till en början. Men man vaggas liksom in i någon slags falsk trygghet om att "pff, jag är minsann inte så pjåkig ändå" och börja planera för nästa pass. Det var någonstans en tredjedel in i passet som lilla jag var bortkållrad och mest stod vid min bräda och log lite genant mot de andra hurtbullarna runt omkring. Men så tänkte jag "fasen då, försöka måste man ju". Så jag försökte. Kanske alldeles för mycket. Men jag är ändå någorlunda nöjd med min insats tills jag lyfter fokus från instruktörens fötter till hennes ansikte. Hon skrattar hjärligt åt mig (i headsetet!) och gör tummen upp. Mitt nöjda leende försvann i samma sekund.

Jag gick aldrig dit igen utan har sedan dess hållt mig till saker som jag är lite bättre på.

Detta var som sagt väldigt väldigt längesedan. Och idag när en annan vän undrade om jag hade lust att gå på ett danspass med henne så tackade jag ja utan att erinnra mig om denna händelse. Inte förrän det var för sent och jag står där i salen och inser att jag lider av totalt avsaknad av koordinationsförmåga what so ever. Men jag försöker i alla fall och tänker att jag åtminstone inte kan vara sämre än den medelålders gubben med ölmage i andra hörnet av salen. Han måste ju ställt sig i hörnet av en anledning. Faktum är att gubben i hörnet var en baddare på dans och har förmodligen ställt sig i hörnet för att slippa brilljera och sticka sådana som mig i ögonen. Jag ler mot åt mig själv, försöker svänga armar och benen åt olika håll på ett experimentell sätt, men innerst inne så tänker jag: Sista gången nu! (med dataspels-Hugo röst).

I en microkö

Det uppstod en situation i kön till micron i skolan idag. På handels går cirka 7000 elever. Det blir lite trångt när alla 7000 ska äta lunch samtidigt klockan tolv noll noll. Det gäller att vässa armbågarna och trampa på fötter för att ta sig fram genom flocken. Jag tyckte mig få en ganska bra plats i microkön idag. Det tyckte förmodligen den som stod bakom mig också, för han stod väldigt nära. Sådär obehagligt nära som man kan uppleva i bankomatköerna ibland. Jag kände mig lite besvärad av detta och bestämde mig för att ta ett steg frammåt. Men samtidigt som jag kände mig betydligt mer lättad kände personen framför sig antagligen mer illa till mods och vred på sig lite irriterat. Situationen förbättrades inte av att personen bakom även han tog ett steg frammåt och helt plötsligt stod vi alla tre (och resten av kön) väldigt tätt ihoptryckta. Detta skapade en panikkänsla som spred sig genom ledet. Alla inkräktade tydligen på varandras revir och det blev liksom lite tyngre att andas för några sekunder. Eftersom alla börjar röra på sig för att återerövra sin plats (med omnejd) i ledet råkar jag spetsa personen framför med gaffeln, varpå han rycker till (helt förståeligt) och nästan välter ut min matlåda. Jag räddar den i sista sekund.

PLING!

Det plingar till i en av microugnarna och personen framför ger mig ett kort och påtvingat leende och skyndar fram för att ställa in sin matlåda. Ordningen i ledet återställs.

Kontentan av denna lilla anekdot är att minsta lilla ministeg kan få förödande konsekvenser. Nu slutade ju den här historien lyckligt. Alla fick sin mat, varm.

Måndagsyra

Jag tar tillbaka det där med att jag inte ville se en måndag som denna i vitögat. Faktum är att denna måndag inte har bjudit på något annat är glada överraskningar. Tänka sig hur ett ynka litet mail kan få solen att skina genom de tjockaste molnen! Min lägenhet är alldeles för liten för att man ska kunna springa ett lyckorus och grannarna skulle med all säkerhet plinga på dörren och undra hur det stod till om jag vrålar ut ett lyckoskrik. I och för sig skulle det inte göra mig något, för då skulle jag ju kunna berätta för dem varför jag går omkring med ett överdimensionerat leende och varför jag hoppar omkring yr, förvånad och löjligt glad.

Men helst av allt vill jag bara ringa M och säga "jag bjuder på finmiddag nästa gång vi ses, tre-rätters, vin och levande ljus!". Men det dumma berget som han befinner sig i står liksom i vägen och jag får snällt vänta tills han knatar ut ur berget igen och möts av vår generations mobilstrålning.

Nu ska jag gå ut och köpa mig en stor bakelse.

En långväga överraskning

Jag vaknade och kisade på mobilen. Inget sms, klockan är 09.30. Vanligtvis skulle jag kanske känna mig mer eller mindre tvingad att gå upp och göra något produktivt av dagen. Idag låg jag bara kvar, slöt ögonen och somnade om. Inte för att jag var trött eller för att jag behövde sova, utan mest bara för att jag inte orkar se en måndag som denna i vitögat. Jag skämdes inte ens över mitt beslut.

Himlen är grå och fylld av regndroppar, några tappra löv klamrar sig fast på de annars kala grenarna, vinden är kylig och jag vet att jag kommer frysa så fort jag kliver upp ur sängen. Jag vaknar till igen av att posten trillar in genom postfacket. Till min stora förvåning ligger det ett litet paket bland de annars så trista räkningarna. Jag springer snabbt fram till ytterdörren, föser undan all onödig post, tar upp paketet och springer tillbaka och kurar ihop mig under mitt varma täcke igen. Paketet är stämplat i Kanada. Inuti ligger ett brev, ett födelsedagskort och en blandskiva med färgglada post-it lappar på. Handstilen är lite svår att tyda men trots att jag hoppar över några totalt oläsliga ord får jag ändå ihop innehållet till en helhet. Hon skriver om sin sommar, om hur hon har suttit på sin veranda och läst klassiska noveller och druckit lemonad, om sena kvällar och oförskämt latande. Mycket av musiken på skivan är svensk och emellanåt hör man små fraser på svenska. Hon är fullkomligt tokig i Hello Saferide och är hemligt förälskad i Jens Lekman.

Jag ska skriva ett brev tillbaka. Precis som när man var liten och hade en brevvän i grannstaden. Det tar lite längre tid till Kanada bara.

Talande bilder av en vardagsidol

Ibland får man vardagsidoler. Som nu. Anders gav mig sidan till en grym fotosida där Pontus Ahlkvist står bakom de små mästerverken.

Det är bara att låta sig inspireras!

http://www.kognak.se/

She likes it crunchy

Det bor en spindel i ett hörn på KTB. Jag och Annika upptäckte den när vi skulle plugga. Annika kastar en liten hopknycklad pappersbit på det dammiga nätet och vi konstaterar att spindeln verkar död. Efter att Annika ställt sig på en stol för att ta en närmare titt får vi den definitiva dödsdomen. Spindeln är torkad. Tragiskt att dö i sitt egna nät medan dammet lägger sig som ett pudersnötäcke allt eftersom tiden tickar på. Efter ett tag upptäcker vi ännu en spindel som har gömt sig lite inåt hörnet, fast i samma nät. Den är betydligt större och har huggtänder. Brukar det inte vara så att spindelhonorna är större än spindelhanarna? Och brukar det inte vara så att hanarna riskerar att bli uppkäkad av honorna? She must like it crunchy if that's the case.

Hur som helst så är det något oroväckande när man finner två spindlars öde betydligt mer intressant än det man ska jobba med resten av sitt liv. I början av hösten var jag grymt pepp på att börja plugga i Sverige igen, men nu har pepp förvandlats till opepp och det är med djupa suckar jag tar mig igenom text efter text, skriver lite referat och fortsätter med ytterligare en text om och om igen. Det är inte så att jag har något annat som jag hellre vill göra, jag är bara allmänt oinspirerad till just detta momentet i skolan. Det känns inte som om jag lär mig något nytt, bara tragglar med samma saker i repris. Maybe I'm supposed to like it crunchy as well. Mer pepp åt folket!

(Posta mig lite pepp!)

Hemma på min gata i stan

Efter att ha tragglat hela dagen med en inlämningsuppgift var jag lagom trött när Fannika kom på att vi ska ha vinkväll hos mig. Jag hann aldrig färdigt med referatet innan de studsade upp för trappan i trapphuset. När vi lagt upp kex, ost, pepparkakor och vindruvor på en bricka och bänkat oss i mitt lilla vardagsrum försöker jag peta upp vinflaskan med spetsen på korkskruven.

- Åsa, du får inte öppna vinflaskan, du kommer göra illa dig och så kommer vi sluta på akuten. Annika tar över vinöppningen.
- Och så får hon säkert blodförgiftning... Lägger Fanny till och mumsar i sig en pepparkaka med blåmögelost på.

Vi avverkar alla ämnen som ska avverkas på en tjejkväll och smuttar på det ekologiska vittvinet. När vi är mätta äter vi lite till, bara för säkerhets skull.

Martin skickade mig en länk häromdagen till ett test där man ska kolla vilken hjärnhalva som dominerar. Testet kan du göra här. Det finns inget rätt eller fel med testet, men det utbröt ändå en hetlevrad diskussion om vem som var tokigast av oss. Jag garderade mig och sa att jag ser att den snurrande tjejen snurrar åt båda hållen. Alltså använder jag båda hjärnhalvorna lika mycket.
Sedan drack vi lite mer vin och tryckte i oss de sista vindruvorna som låg i botten av skålen.

Frammåt midnatt knatade de båda töserna hemmåt och jag borde egentligen gått och lagt mig just då på momangen. Men istället gnagde det ofärdiga referatet och jag lät min trötthet falla i glömska. Martin satt på jobbet och gjorde mig sällskap på msn medan jag filade vidare på mina reflektioner i nattmörkret. Allt blir så mycket bättre med lite vin i kroppen, tänka sig! I morse behövde jag bara lägga till lite ord som jag glömt i meningarna och ta bort påhittade ord ur texten, sedan var det bara att trycka på "print"

Som om inte min innovativa natt var nog har jag drabbats av ett nytt feng shui-anfall. Idag har jag till och med löst proppen i handfatet, sorterat i min blommiga verktygslåda samtidigt som jag har feng shuiat bort halva innehållet i mina bokhyllor och möblerat om för att underlätta för energiflödet.

Inte så konstigt att jag skulle somna bums om jag bara lät ögonlocken falla ihop.

Konsten att lukta gott

I följande historia kommer inga namn att nämnas. Låt oss bara konstatera att det är någon när och kär som råkat ut för en mycket lustig situation som får varenda människa att dra på mungiporna. Det går bara inte att låta bli att blogga om historien (sorry!).

Alla tycker väl om att lukta gott, inget fel med det. Strävan efter att lukta gott gör att huvudpersonen i fråga knatar in i ett parfymeri med avsikt att köpa sig en ny parfym. Han frågar personalen om råd som plockar fram en ny parfym och tillsammans konstaterar de att; jovisst det luktar ju jättegott. Han knatar hem därifrån med ett prov för att testa några veckor innan han bestämmer sig helt. Eftersom han vill vara säker på sin sak ber han nära och kära, däribland mig själv, att ge ett utlåtande huruvida parfymen är något att hänga i julgranen eller inte. Alla säger; jovisst det luktar ju jättegott. Och efter mycket betänkande knatar han tillbaks till parfymeriet och säger; denna vill jag ha! samtidigt som han räcker över provet.
- Det är en damparfym, får han till svar.
I två veckor har han alltså gått runt och luktat dam. Som en av medlemmarna i testjuryn måste jag ta stackarn i försvar och påpeka med bestämt finger att parfymen i fråga INTE på några villkor kunde klassas som damparfym genom lukttest. En väldigt manlig damparfym i så fall. En parfym för manliga damer.

Något naggad i kanten av den traumatiska upplevelsen har han nu köpt sig en ny parfym. En som han visste vad det var för någon och som han är hundra procent säker på att det är en herrparfym. Efter parfymeriets misstag tyckte jag dock att han inte borde behövt betala för parfymen som plåster på såren.

Det onda och det goda

Varje gång jag är i Smålands djupa skogar har jag tendens att närvara vid mysfredagen hemma hos syster med familj. Film och godis är huvudingredienserna. Hela familjen har sett filmerna sjutton gånger om än inte fler och de enda som är uppriktigt intresserade är min fyraårige systerson samt jag. Jag har ju faktiskt inte sett filmerna förut! Men eftersom man måste vara någorlunda vuxen hinner jag bara titta glimtvis på teven mellan de vuxna samtalen om skola, jobb, inredning och bebisar. Jag kan nästan allt om att vara gravid och föda barn nu. Intressant måste jag säga, men jag lägger det på hyllan ett några år till eller så. Även om det nu skulle ge mig en legitim ursäkt till att titta på disneyfilmer. Stundtals är jag ofokuserad i samtalen och försöker hänga med lite grann i vad som händer i den tecknade, mindre verklighetsförankrade världen på teve.

- Den slutar lyckligt, Åsa. Heffaklumpen är snäll...men du får gärna låna den sen om du vill, säger min syster. Vilken tur.

Idag såg vi på Narnia. Jag har inte sett den förut, men jag har åtminstone hört att den ska vara lite läskig.

- Ja, en dvärg med en dolk eller nåt, men jag säger till i förväg, fyller min svåger i.

Jag missade den läskiga dvärgen, men påpekade förfärat att slutscenerna som utspelar sig på ett slagfält mellan det onda och det goda påminner om Sagan om ringen. Då kryper min systerson upp i soffan bredvid mig, sätter sig tätt intill och håller min hand. Han nickar mot mig och säger försvarande;

- Mm, lite läskigt är det allt. Tur att jag är här.

Det var en gång ett tåg

Jag har en konstig böjelse för tåg och tidtabeller. Buss och spårvagn kan också få räknas in.

Jag har alltid gillat att åka tåg och buss (och på senare år också spårvagn) och jag har alltid haft någon konstig förmåga att memorera tidtabeller för att sedan kunna den som ett rinnande vatten. Som liten parvel var jag en jävel på det där, på senare dagar har dock minnet och intresset börjat tryta en aning, men jag är fortfarande skrämmande bra. Genom åren har familj och vänner funnit mitt udda 'intresse' väldigt praktiskt och jag kan väl inte neka till att jag själv tyckt det varit väldigt användbart. Men tänker man efter så kanske det är lite småsjukt sådär ändå. Särskilt då man åker så mycket tåg att man börjar anse tågvärden/värdinnan som en hemlig kompis. Det var på vippen att min böjelse gick till överdrift idag då jag fick bita mig i läppen för att inte säga: "Jag känner igen dig. Jobbade inte du på Krösatågen för några år sedan eller så?" Men jag nöjde mig med att bara tänka tanken "Joho! Jag visste att det var du, jag känner igen dig. Jaså, du är kvar inom tågbraschen du..."

Inte så att jag föraktar tågbraschen, tro inte det för all del. Faktum är den att jag själv ändå tänkt tanken att starta en karriär just där. Nu har det inte blivit så, men tanken har ändå funnits. Jag nöjer mig istället med att åka tåg som en toka. Det gör mig inget. Och dessutom är det miljövänligt och M kan samla tågpoäng och antingen köpa en macka eller komma halvägs till Göteborg. Värsta bra.

Nästa hållplats: det vuxna livet

Jag försöker skingra mina tankar med något helt annat än det som just nu tynger mitt hjärta.

- Men du har varit helt sjukt flitig...
Orden ploppade upp i ett msn-fönster när Anders och jag diskuterade hur det är att bli vuxen. Om sju månader plockar jag ut en magisterexamen från Handelshögskolan. Jag är tjugotvå år gammal. Om vi nu ska prata om ord, så är det ord som definitivt är skrämmande och får mig att kippa efter andan. Om sju månader förväntas jag stiga upp klockan halv sju på morgonen (måndag till fredag!) och knata iväg till ett jobb. På ett jobb ska man diskutera vuxna saker. Hur mår barnen? Vem har glömt diska ur kaffekopparna i diskhon i fikarummet? Vem är det som håller i fredagsfikat? När ska det sluta regna?

Tro mig. Jag är livrädd. Jag är inte redo för att bli så vuxen just nu.

Som det känns nu hade jag nog tänkt mig dröja kvar i mitt förslappade stundetliv ett tag till och läsa till kurser som jag ännu inte hunnit med. Hinna fylla tjugotre och kanske hinna med något lite mer spännande i mitt liv. Eller nåt.

Ord

Jag svär åt livet och ringer mor och storlipar ett tag istället. Bilden på datorn har vänts upp och ner och jag har ingen aning om vilka knappar som åstadkommit det fenomenet eller hur bilden ska bli rättvänd igen. Jag lipar ännu mer och spottar ur mig några ovalda, osofistikerade svordomar. Dessutom tror jag datorn vill dö snart och ersättas med en ny snabbare sak, sjukt jobbig process vilket får tårarna att spruta åt varenda håll. Fy fan. Jag är till bredden fylld av ilska och vill sparka sönder den där fula fåtöljen som står i mitt sovrum. Jag är lika arg på mig själv som på alla andra saker och människor. Det plingar till i mobilen med jämna mellanrum då oroliga vänner frågar om vi ska fika. Men jag är oförmögen att röra mig för tillfället. Jag säger till mamma att tystnaden sakta dödar mig och hon försöker trösta mig med sin vänlig mamma-röst och säger att jag alltid varit ett barn som använt mig om ord, men att alla inte fungerar så. Hon berättade hur dagisfröknarna inte bara kunde säga till mig något på dagis utan att motivera och konferera. Jag var ett ord-barn och nu är jag en ord-vuxen.

(Det gör ont att bli vuxen, låt bli om du kan.)

Erase and rewind

Om du frågade mig hur jag mår, så skulle jag ljuga dig rakt upp i ansiktet. Jag skulle säga javisst, livet rullar på, men faktum är att det står helt blickstilla. På något vis har hjulen blivit fyrkantiga och jag vet inte vad jag ska göra för att runda till hörnen igen. Jag skulle ljuga och säga att jag klarar mig, men sanningen är den att jag långsamt börjar ge upp. Känslor äter upp mig, tårar bränner hål på kinderna och jag andas alldeles för tung luft.

Drivor av tankebubblor

Jag tappade upp ett hett skumbad och kröp ner för att få ordning på mina tankar. Jag älskar det nästan viktlösa tillståndet då man bara flyter. Jag lät huvudet sjunka ner bland stora skumdrivor och lät vattnet sippra in i mina öron. Det var alldeles tyst. Och jag ligger och tittar upp i taket där ett skuggspel av värmeljuset utspelar sig. Allt var sådär harmoniskt stilla och tyst, ända tills jag tyckte hörde någon öppna ytterdörren och kliva in i min lägenhet. Jag rör mig inte. Bara fortsätta flyta. Det går någon minut innan jag inser att det är min mage som kurrar och att det är vattnet som förstärker ljudet. Jag återgår till min tysta och stilla tankeverksamhet, då när jag placerar varje tanke i rätt fack. Jag vet inte om jag lyckas denna gången. Jag kliver upp och tittar på min oändligt skrynkliga kropp. Så här kommer jag se ut som gammal. Kanske är jag lika förvirrad då som nu.

Var har jag förlagt mig själv denna gången?

Ahlgrens bilar, Zoo och Fruxo

Alla vet vilket sätt som är det rätta när man äter Ahlgrens bilar. Man tar en rosa, en grön och en vit bil och stoppar in dem samtidigt i munnen. Det blir godast så. Jag kände mig lite impulsiv idag och var tvungen att testa något nytt med biogodiset som blev över från igår. Så jag blandade en Fruxo (har testat både bananen och päronet) tillsammans med en Zoo. Väldigt gott faktiskt. Prova det!

(Kanske dagens mest meningslösa inlägg i bloggvärlden, men nån ska ju bidra med det också. Varsågod!)

Tillsammans är man mindre ensam

Tisdagsnöje. Jag älskar mitt förslappade studentliv. Fika och bio. Egentligen inte för någon speciell anledning, men om man nu måste ha en anledning till att lyxa till det så kan det sägas att det var för att fira att min hemtenta blev färdig idag. Eller nåt.

Jag har tipsat om boken av Anna Gavalda tidigare och idag såg vi filmen med samma namn; Tillsammans är man mindre ensam. Jag struntar i att den fått en tämligen obetydlig stämpel i recensionerna för jag fullkomligt älskade den! Väldigt söt och mycket fin, på alla sätt och vis. Precis vad jag behövde denna kyliga kväll. Jag fick nytt hopp om livet och kommer drömma på fejkfranska om vackra trädgårdar och om kärleken.

Om att vara ekologisk

Något som kommer med paketet då man studerar miljövetenskap är att man blir ytterst nördig vad gäller miljöfrågor. Det spårar lätt ur och går till överdrift.

Jag och Annika sitter på Ikea och äter mat. Sedan fikar vi med kaffe och kaka. Det är tradition då man är där, och vi är på Ikea åtminstone en gång i månaden. Det är standardkvoten. Vi sätter oss i de röda plastiga Klippan-sofforna och börjar smaska i oss de alltför billiga sötsakerna. Jag visar Annika att jag råkade riva mig på ovansidan av fingret när jag skulle riva ost till en paj som tillagades i lördags.

- Det hamnade en del av mig i pajen, säger jag och sträcker fram mitt rivna finger.

- Ingen vegetarisk paj då, säger Annika och mumsar vidare.

- Nä, fast å andra sidan så är det inget farligt att äta mig. Jag har ju inte varit plågad eller så. Jag har inte suttit i någon bur eller blivit tvångsmatad.

- Men med tanke på hur mycket antibiotika du äter så är du definitivt inte ekologisk ändå.

- Sant, tänkte inte på det.


Kontenta: Jag är inte ekologisk.