Mama's keeping an eye on you

Vi har en sådan där läskig tavla på båten. Tavlan består av ett inramat fotografi av en dam a la 80-tals brutta. Det är båtens gudmor. Hon hänger nere på däck sju precis vid hissen så att alla kan se henne när de åker upp och ner i hissen. Det är inte damen i sig som är läskig. Faktum är att hon ser väldigt trevlig ut, med ett sofistikerat fotografileende. Ögonen däremot är själva grejen. Var man än ställer sig för att titta på tavlan, framifrån, högre eller vänster, så ser det ut som om hon tittar på dig. Lite freaky sådär. Det gör att man städar extra noga just omkring hissen på däck sju.

The dog situation

På min rast idag var jag hundvolontär. Jag tog mig an uppgiften att vakta en 55 kilos rottveiler medan norska husse köpte mat. Och det gick ju fint...till en början. Men då bjässen insåg att en flicksnärta som jag, som väger näst intill lika mycket som han själv, inte har så mycket att sätta emot tog han sig friheten att "bjäffa" (=skälla på norska) på en stackars söt och försynt valp med långa öron. Rottveilern stod bunden i ett räcke vid fotöljen jag satt i och när han gick till oprovocerad attack mot den stackars andre vovven trodde jag att väggen (förlåt, skottet på båtspråk) skulle välta. Jag försökte mig på några lama "sitt", "husse kommer snart", "snäll vovve", men inget tycktes hjälpa. Jag var fast i skottlinjen mellan en bjäffande bjässe och dess måltavla. Denna hund skulle i några enkla manövrar kunna slita strupen ur mig och helt plötsligt kom jag på att jag faktiskt inte alls tycker om stora hudar och att det var ju dumt av mig att vara snäll att vakta...på min lediga tid. Tur var att norska husse dök upp precis i rätt ögonblick och jag smet snabbt som ögat därifrån. Då frågar ägarna till andra hunden, den försynta lilla valpen med långa öron, om jag inte skulle kunna vakta den ett tag också medan de springer och äter. Jag kunde ju inte gärna säga nej. Så jag sätter mig snällt några fotöljer bort från den arga stora hunden och kelar med den söta valpen. Vi båda var ungefär lika rädda för den stora hunden och satt och darrade tysta i vår ensamhet. Men norske hussen var trevlig och förklarade att 'Panser' (tho that was his name) är en trevlig gut när inte småflickor och andra hanhundar är i närheten. Men det gick ju bra till slut. Jag blev inte uppäten idag. Bara nästan. Men samtidigt gjorde jag tre ytterst tacksamma hundägare nöjda med mitt volontärarbete, det var värt att nästan bli uppäten för.

Att döma för snabbt

Alla som har dammsugit en blå heltäckningsmatta full med vita hundhår klockan tre på natten vet hur jag kände mig inatt. Hu! Det fastnade både en och två och flera svordomar och frustrerade miner på övervakningskamerorna nere på maskin. Men det var gårdagen. Idag är idag och idag har högsäsongen för avbitna korvändar börjat. Jag vet inte varför människor har tendens till att bita av korvändarna och lämna dem på stolen, på golvet, på soffan, i fönstret eller mellan spelautomaterna, men det är så det är.

Men det finns hopp för mänskligheten, det fick jag bevis för igår. Då det inte fanns något direkt att göra stod jag och observerade några tjejer i 14-års åldern. Äkta Emma von Sydow-kopior. Då dessa inte hade åldern inne för att köpa taxfree-flaskor med sprit fick de nöja sig med taxfree-burkar med cola i. Dessa burkar och en massa godispapper låg som en ringmur kring deras lilla gäng och jag muttrade lite surt om "dagens ungdom som inte kan gå fyra meter och slänga skräpet i papperskorgen". När meddelandet om att vi ankommer Fredrikshavn om tio minuter ropades ut i högtalarna hände dig sig det otippade att dessa tösabitar tog sitt skräp och placerade det omsorgfullt i sopsäcken på min städvagn. Mitt mutter förbyttes mot ett leende.

Okej, nästa gång ska jag vara lite mer försiktig med att döma folk.

Att rensa i röran

Det fortsätter att blåsa här. Men med plåstret på magen mår jag prima ballerina. Att vara cateringvärd, a k städerska, är grymt otacksamt. Och jag slutar aldrig förvånas hur människor, vuxna människor, kan beté sig. Att ungar slänger skräp omkring sig kan jag ha viss förståelse för, trots att jag anser det hemskt ouppfostrat och på intet sätt accepterar. Men att VUXNA river sönder pappersbitar i molekylstora bitar och kastar konfetti, fjölar ner godispåsar mellan soffsittsen och ryggstödet, kletar tuggummi på golvet och spottar snus på spelautomaterna, är för mig högst chockerande. Det är precis som om det är okej att vara slarvig här på båten. För nu är det ju semestertider och då ska man inte hålla så hårt på regler.

"Det är okej att lilla Knut kastar sitt godispapper där mitt på golvet! Vi är ju ändå inte hemma, och städerskorna får betalt för att plocka upp det!"

Sunt förnuft och social kompetens verkar alldeles bortblåst och alldeles för mycket att begära. Att många vuxna dessutom finner oss städerskor "slarviga" får mig att se rött! Det verkar som om många också har bestämt sig i förväg att man är otrevlig och gör allt för att sabbotera deras resa och går in med stenhård attityd.

"Nu är det faktiskt så här att jag har betalat dyra pengar för denna båten och den här maskinen fungerar inte! Nu har maskinen svalt mina fem kronor. FEM kronor!! Och att man ska behöva betala FEMTON kronor för att hänga in sin jacka. SKANDAL!!"

Nu är det ju så att det sitter en "Ur funktion"-skylt tejpad på maskinen och det är knappast jag, en städerska, som har bestämt garderobsavgiften.

En annan favorit är denna: Emma (som tyvärr övergett vår vakt mot ojämn veckas vakt) gjorde ett test för att testa hur ärliga människor egentligen är. Hon tejpade för myntinkastet på en av boxarna där man kan låsa in sitt bagage. Mycket snart kom det fram en dam och förklarar upprört att hon minsann stoppat i tio kronor men skåpet funkar inte ändå. Emma går och ser efter. Inte ligger det några tio kronor i det låset inte, tejpbiten sitter fortfarande på plats, precis som hon lämnat det.

Som sagt, jag slutar aldig förvånas över hur folk kan vara. Man lär sig mycket knas och mycket bra här.

Båtbubbla och plåster åt folket

Vi lever i en båtbubbla. Det är som det brukar här, föga förändras. Eller jo, vi har fått nya moppar. Medan det regnar på fastlandet, så blåser det bris här och vår båtbubbla guppar vidare. Vek som jag är tål jag inte de vaggandes (mini mini) vågorna utan har tillbringat större delen av dagen i ett halvillamående töcken. Jag är ingen riktig sjöman. Och kommer aldrig att bli. Kanske skulle jag satsat på tågvärd istället? Sjösjuka drabbar bara landkrabbor, så jag antar att jag är en äkta krabba. Eller erimitkräfta - hälften hav hälften land. Hur som haver knaprade jag snällt i mig knäckebröd, undvek att släcka törsten, satte mig en stund ute på däck för att sedan placera ett plåster över naveln. Plåster löser många problem.

Johanna! Kom å häng i mässen igen!

Skepp å hoj

Havets hemligheter

Jag befinner mig på båten. Båten där allt händer. Verklighetens Rederiet...men vi sjunker inte. Hoppas jag. Men om vi gör det, så klättrar jag bara upp på skortstenen. För mellan Göteborg-Fredrikshamn är det inte djupare än att skortstenen skulle sticka upp om man sjunker. Kan vara bra att veta, eller hur?

Systrar

Jag har två systrar, sex och elva år äldre. Jag skulle vilja säga att jag var ett snällt och fogligt litet barn, som alltid höll sig i skinnet, men det kan jag inte. Och som minsta lintott i familjen var min högsta dröm att alltid få hänga med mina äldre coolare storasystrar. Det var inte deras högsta dröm. Men ibland, när mamma bönade och bad och jag hade extrem tur, kunde jag få vara med ett tag.

Det låter hemskt, men tyvärr kommer jag inte ihåg jättemycket av hur det var när min äldsta storasyster bodde hemma. Jag minns att hon hade en rosa knapptelefon fastskruvad på väggen och hur hennes balklänning (fniss!) såg ut. Jag kommer också ihåg hur den gröna avundsjukan kom krypande då mina systrar sadlade hästarna och red skogsprommenader, när jag fick stanna hemma och "nöja" mig med att borsta på min vita shettis Mysing. Medan min äldsta syster fortfarande bodde hemma delade jag och min mellansyster rum. Det kommer jag ihåg! Min rumshalva var täckt av lego, my little pony och bamsetidningar medan hennes var pyntad med okejpostrar på new kids on the block och tonårsprylar som klåfingriga lillasyster inte kunde hålla sig borta från. Det måste varit hemskt att dela rum med mig.

Nu har jag vuxit till mig lite och mina systrar uppskattar mitt sällskap lite bättre. Tur det! För vad skulle jag ta mig till utan dem? Jag och min äldsta syster har nyss suttit flera timmar och pratat om inredning som är något av hennes specialité. Hon har en mysig blogg som du hittar här!

Systrar är fint!

Högtidsledigt

Jag har aldrig varit bra på midsommarbaluns, istället brukar jag alltid jobba midsommarafton eller midsommardagen och ibland båda. Ett år tog jag ledigt från jobbet och åkte till Västervik med A, men det var längesedan nu. I år slog jag på stort igen och bestämde mig för att vara ledig högtiden till ära. Med basilikapuckar, färskpotatis, tzatsiki och nubbe regnade midsommar över och tog slut på ett kick.

Nästa destination på min sommarkarta är 14 gånger fram och tillbaka till Danmark.

Det fina med en kaka som inte smular

Dagens fortune från min magiska elektroniska kaka lyder:

"Take a ballroom dancing class"

Eh? Okej?

Det var ingen bra fortune så jag klickar fram en ny (det fina med klickbar kaka som inte smular):

"Someone special will soon enter your life"

Såja. Lite bättre!

Mitt nya klot

Ikea är en rolig affär.

Syster och jag och svängde förbi där idag och jag brände ett stort hål i min plånbok. Men för många slantar får man också mycket och fina saker. Fotpallen från Ektorp Bromma karvade störst hål i plånboken, grillen kom på välförtjänt andra plats och jag kan inte förstå hur mycket pengar ett antal småsaker kan skramla ihop till. Jag har alltså införskaffat klotgrill. Mina vuxenpoäng tickar på. Hur många poäng är en grill värd? Ett? Två? Tre?

Planerna för midsommar har ändrats MINST tio gånger sedan gårdagen. Dagens moderniteter skapar så mycket möjligheter och det blir liksom lite knepigt att bestämma sig. Nu ser det ut som om midsommar-balunset har landat på en plats på kartan....men det vet man inte förrän man är där.

Tur att jag har min grill.

Om alla planer går i stöpet tänker jag packa picknickkorg och vin, vaddera mig i regnkläder, ta klotgrillen under armen och sätta mig någonstans på någon ödslig plats. Det kallas inte för ensamhet. Det kallas för beslutsamhet!

Min mammas farmors skor

Jag sitter här och beundrar mina nya fina skor. De står här, precis bredvid, på skrivbordet bredvid skrivaren så att jag kan se dem samtidigt som jag kollar mailen och skriver några rader här. Skrivare är alltid fula, men nu, när mina fina skor står bredvid är skrivaren obeskrivligt ful.

Egentligen är det inte nya skor. Och egentligen är de inte mina heller. Det är min mammas farmors skor från 30-talet.

Min far är antikhandlare och har en liten butik. Jag satt vakt där idag under veckans enda öppetid. Då det inte finns så mycket att göra hade jag med mig min laptop som jag pallade upp på ett slagbord, slog mig ner på en gammal pinnstol och började kolla på "Da Vinci Koden". Eftersom pinnstolen var hård och filmen tröttsamt lång krävdes många pauser då jag gick omkring och botaniserade bland alla ting. Kanske fanns det någon gammal kruka som hade en kryptisk stämpel. Det var då jag fick syn på de där skorna. De bara stod där och glänste. Det var lite askungen-feeling när jag testade dem, men de passade perfekt. Mamma berättade att det var hennes farmors skor från svunna tider. Tur att jag har i samma "fot-gener" som mammas farmor!

Min elektroniska fortune cookie

Jag har en elektronisk fortune cookie. Den kan man uppdatera hur många gånger man vill per dag och få nya kloka visdomsord att ploppa upp på skärmen. Och det kan ju vara bra när man är liten och vilsen i ett stort rum med karta i ett hörn mitt på golvet.

Idag säger min fortune cookie följande, "Fail: Technical Difficulties".

i-lands problemet som ledde till "mitt-i-prick"-kommentaren

mathias säger (19:56):
orka med alla nya grejer på facebook. är för mycket applikationer nu
Åsa säger (19:57):
facebook suger...
Åsa säger (19:57):
det gör alla communities, jag orkar liksom inte bry mig
Åsa säger (19:58):
jag är en tant
mathias säger (20:00):
hihi
mathias säger (20:00):
söt tant

Åldersnoja?

A påpekade hastigt på msn efter att ha läst min blogg med att jag inte alls är tjugotvå utan är fortfarande tjugoett. Om sanningen ska fram så beror den påpekade åldern, tjugotvå, inte på att jag på något sätt VILL vara tjugotvå och därför ljuger om min ålder, utan snarare för att faktiskt intalat mig själv att jag var just tjugotvå. Polletten trillade ner då A mer eller mindre påminde mig att jag är tjugoett. Okej, så var det problemet ur världen. Jag är tjugoett (nu är det till och med befogat att vara lite tokigt småkär i Depp!!). Men jag fyller tjugotvå inom snar framtid. A däremot är gammal och fyller redan tjugofyra. Men det är okej om han ljuger lite och säger att han fortfarande tjugotre när domedagen har kommit.

Finding Neverland

Hur töntigt det än låter så har jag hittat filmen där allt är precis så som i min fantasi. Dagens frukostfilm blev Finding Neverland med Johnny Depp och Kate Winslet. Ruskigt snyftig och sockersöt, men passade mig som alldeles utmärkt! Jag är "bara" tjugotvå år ännu, så jag anser det fortfarande är okej att bli lite småförälskad i Depp varje gång han dyker upp i tv-rutan. I alla fall till prinsen dykt upp i verkligheten. Slutscenerna är magiska och to be honest fällde jag en tår eller två, samtidigt som jag knaprade vidare på min honungsmacka och tänkte "jodå, allt ordnar sig nog!"

Den helande svenska idyllen

Mor och jag styrde kosan mot Dalarna, ty halva min släkt är dalkullor och dalmasar. Sometimes till och med med bentoffsar och blommiga sjalar. Min mormor lagar supergod mat, ger bort alldeles för mycket pengar så man skäms, morfar kallar petternicklas för 'karamellen' och timrar vedbodar vid en ålder av 75. Det är fint där uppe i byn. Röda stugor och oförskämt mycket svensk idyll. Vi åkte till en bua (look it up gott folk!) där släkten äger en liten stuga utan varken el eller vatten. Morfar påstår att 'dagens ungdom aldrig skulle klara sig mer än någon timme där', men där hade jag kunnat bosätta mig. Om än bara för sommaren, men ändå. Där skulle jag kunna botanisera i min själv, finna styrka i trädtopparna, låta himelens regndroppar rensa mitt hjärta samtidigt som jag sitter och metar små aborrar på bryggan.

För att smidigt byta ämne till något modernare samhälle; facebook tycker jag INTE om!

Ibland verkar det inte spela någon roll hur mycket man försöker, det tycks inte gå bra ändå.

Att ha svar på var fråga

Jag har mina ups and downs där jag ifrågasätter huruvida jag kommer klara mig i livet eller ej. Men faktum är att jag tror inte jag behöver oroa mig. Allting löser sig sinomtid!

Det har snöat i Sverige inatt, för den som gått miste om denna nyhet. Aftonbladet är en upplyftande tidning.

Domedagen är nära? Nej nej, jag löser det på något vis.

I communityträsket

Det här med communities. Jag är inte riktigt säker på att jag fattat grejen. Men likt förbenat sitter jag där och knappar in de olika lösenord och användarnamn till diverse användarkonton.

Jag har last.fm. Det är åtminstone försvarbart. Jag vill utöka mitt musikförråd, få tips om nya bra ting samt ha möjlighet (jag säger inte att jag gör det) att slänga mig in i heta diskussioner om huruvida David Bowie's China Girl är en fempoängare eller ej.

Jag har MySpace. Om jag anstränger mig riktigt hårt så skulle det eventuellt vara möjligt att försvara detta konto, men jag har varken tid eller ork att ens försöka mig på den ansträngningen. Men anledningen till att jag från början skaffade mig detta var för att kunna läsa en väns blogg under hennes tid i Portugal. Och det är sant!

Jag har ett bloggkonto. Givetvis. Tycka vad man vill om det.

Det senaste tillskottet i min samling community-konton är Facebook. Facebook var från början ett nätverk för universitetsstuderande i USA, en möjlighet att hålla kontakt och utbyta information. Facebook sprider sig som en löpeld och under min vistelse i England tvingades jag mer eller mindre frivilligt med i detta.

Ibland blir jag rädd för mig själv.

Lyckliga slut

Bah! Nu har jag gjort det igen. Jag sitter där på förmiddagen, käkar scones, dricker mjölk och snyftar till en sorglig film. Jag borde ut och jogga i soluppgången eller nåt istället...

Jag gillar inte början på en film. Det spelar ingen roll vilken film, jag tycker bara inte om den första halvtimmen. Jag gillar inte början av en bok heller, de första hundra sidorna eller så. Mest för att jag inte har någon koll vilka karaktärerna är, var man befinner sig och hur allt ska sluta. Jag går miste om hela tjusningen med en bra film eller bok, just för att jag är så petig med allt det där i början.

Jag går emot strömmen och gillar lyckliga slut.

Att börja om

Deathcab for cutie sjunger "...and start new when you heart is an empty room"

Och det är precis vad jag ska göra!

Att rodna i ensamheten

Det är synd och skam, men jag har suttit inomhus hela förmiddagen. Jag lämnade den molnfria blå sommarhimlen ensam utanför dörren. Istället har jag gottat mig i en riktig chickflick film, söt som socker och väldigt fånig. Nästan så att jag rodnade där jag sträckt ut mig i soffan.

Nu söker jag jobb. Som värdinna för ett speeddatingföretag. Vad sägs omdet?

Om att vakna på morgonen

En morgon, bara några dagar före denna, vaknade jag upp och tänkte tanken "jaha, och hur ska jag få denna dagen att passera?". Nu efteråt blir jag mest bara förbannad över att jag ens tänkt en sån befäng tanke. För alltid hittar man någonting som gnager och den där morgonen var det just tiden. Nä, nu får jag ge mig! Sedan när blev det ett problem att vara ledig? Kunna läsa hur många böcker man vill? Laga hur mycket och hur god mat man vill? När man har tid att bada i solstrålar och resa vart man vill?

Imorse vaknade jag upp och tänkte tanken "jaha, och vad ska man äta till frukost då?". Lite mer normal tanke.

Man ska inte klaga. Speciellt inte på att man är ledig och har all tid i världen för att göra roliga saker.

Med minnen i en sockerskål

Stålmannen fick förhinder, så det blidde inget fiskande. Istället har jag suttit de senaste timmarna på kaffekalas. Och då menar jag kaffekalas med riktiga kakfat, bakelser och sockerskål. Farfars syster och hennes dotter (dvs pappas kusin) hade roadtrip och hälsade på. Jag brukar alltid knorra lite missbelåtet då jag blir medtvingad på baluns som detta, men jag måste säga att det var riktigt trevligt (vuxet, eller hur?).

Tänk så mycket släktingar man inte har en susning om. Tänk vad många intressanta, tragiska och komiska livsöden människor har. Jag var fashinerad över hur mycket minnen som diskuterades, varpå jag börjar tvivla på att min hjärna fungerar som den ska. Rymmer verkligen min hjärna lika mycket minnen? Minnen om platser, ting och människor?

Min vän, Stålmannen

Häromdagen kom jag att tänka på en gammal vän. Lika gammal som mig visserligen, men vi har känt varandra sedan dagistiden. Jag har inte haft något nummer till honom på många många år eftersom vi umgicks med olika personer under både högstadie- och gymnasietiden. Sedan i julas har jag tagit mitt förnuft till fånga och faktiskt tänkt tanken att det vore synd och skam att låta en så gammal vän glida mig ur händerna och nu när jag kom hem från ön försöker jag fundera ut ett sätt att kontakta honom på.

Min reptilhjärna blockerade tanken av att kunna använda eniro.se men jag antog att jag skulle finna honom på Hotellet under studenten. Mycket riktigt så fann jag min vän sittandes vid ett bord med sina vänner. Jag gick rakt på sak, sa att jag tänkt på honom och att jag för en stund funderat på att googla på honom för att få tag på hans nummer. Han skrattar till lite och jag frågar om han inte skulle kunna tänka sig att åka till sjön och fiska. Som på den gamla goda tiden. Han skrattar ännu mer och säger "absolut". Fint, tänker jag och kommer på i tysthet att vår båt (träeka, vad annars?) ligger på sjöbottnen. Nåja att meta eller kasta från bryggan funkar det också.

Min vän är stålmannen. Han hade en stålmannentrikå som han ogärna bytte ut mot "normala kläder" under något år eller så. Stålmannen och jag har suttit under vårt köksbord och knaprat (riktiga) karameller från en papperstrut, vi har tuggat massor med tuggummi bara för att få fotbollstatueringarna som medföljde, vi har fiskat och cyklat, byggt med lego....och slutat prata med varandra. Under några år var det nästan helt tyst mellan oss, vilket jag nu kan tycka var en onödig och fånig tystnad.

Jag och stålmannen ska fiska ikväll. Sitta på bryggan och dingla med benen.

En pizzametropol under konstruktion

Här i Bölet, mitt i Smålands djupaste skogar har jag växt upp.

Här har alltid det livsnödvändigaste funnits: postkontor för möjlighet till brevkontakt, Hemköp för inköp av ätbara ting, tågstation för förbindelse med andra samhällen, Bubbeltian - där man kan köpa diverse krimskrams och skräp för en guldpeng och McDonalds för de lata.

Under mina uppväxtår har många av dessa ting förlorat lite av sin betydelse. Postkontoret konkurrerar med cyberrymden, Hemköp har fått både Ica kvantum, Willys, konsum, Netto, Lidl och nära dig-butiker att tampas med, Bubbeltian gick det (av förstående skäl) inte så bra för, men att också McDonalds faktiskt kursade (som du kan läsa om här) var kanske lite otippat.

Bara för några år sedan trodde man att Bölet skulle försvinna från kartan, men faktum är att Bölet står under utveckling och det växer (tro det eller ej) så det knakar. Härifrån går det 16 tåg till och från Stockholm varje dag. Huvudkontoren för både Jysk och Rusta har av någon anledning tyckt att just den här platsen passar perfekt för administration ut till resterande Sverige. Och McDonalds har bytts ut mot Frasses. Vi är också, intet att förglömma, Sveriges pizzeriatätaste ort. Detta i sin tur har lett till pizzakonkurrens och den absolut bästa pizzan återfinns just här i vår lilla stad. Jag har funderat länge och väl på varför det har blivit så. Det enda jag kommit fram till är att det helt enkelt måste vara coolt att vara pizzabagare här.

Från yen till segerbuckla

Jag har tidigare skrivit så många gånger att tiden här i Bölet tycks stå still. Kanske hade jag inte så rätt trots allt. Det verkar som jag missat en hel del de senaste åren. Till exempel det här: lyssna och lär gott folk, så här gräver du fram dina oanade talanger.

En pojke i min egen ålder fick en idé. Jag har ingen som helst aning varifrån denna snilleblixt kom ifrån, den ploppade liksom bara upp. Pojken beställde hem en skinande neonfärgad dansmaskin från Japan. Efter några veckor anlände denna dansmaskin till pojkens hem, där han snabbt konstaterade att denna japanska underhållningsmanick var för stor och att det inte fanns någon plats för att ha den i hemmet. Han löser problemet genom att hyra in maskinen hos i det lokala gymmet för dyra pengar. På så vis skulle nöjet även kunna komma andra till nytta.

Trots tillgängligheten för allmänheten var det bara pojken själv som frenetiskt hoppade omkring på maskinen. Förklaringen var denna: eftersom maskinen var importerad från Japan accepterade den bara den japanska valutan; yen. Och pojken själv var den enda som faktiskt växlade till sig yen för att kunna använda den.

Detta i sin tur leder vidare att pojken, utan konkurrens från andra nyfikna, kan öva obehindrat på sitt inköp. Han visar sig vara en naturbegåvning. En talang utöver det vanliga. För på något vis så ställer pojken upp i världsmästerskapet i dansmaskin och tar hem segerbucklan.

Med några yen i bakfickan kan alltså denna snillrike pojk från Bölet titulera sig världsmästare i dansmaskin.

Bölets dansbana, där allting händer?

Högsommarvärmen har letat sig in mellan träden i mörkaste småland. Det är vackert och varmt, men ändå sitter jag här inne vid datorn och trycker. Mest för att jag känner att jag måste skriva av mig lite.

I vintras på annandag jul i något av mina första inlägg här, svor jag dyrt och heligt att jag aldrig skulle sätta min fot på Bölets (näst intill enda) uteställe; Hotellet. Men med skam i hjärta och själ måste jag nu erkänna att jag hädat. Igår var jag där. Och det var ungefär lika hemskt som jag hade förväntat mig. Nästan värre än i vintras. Glada (läs; redlöst berusade) vitklädda (not any more) studentskor och kostymklädda (med slipsen på sne och skjortan halvt nedstoppad) studenter minglade (läs; vinglade) fram på klackar med drink i handen, viftade på mössan och sjöng (läs; brölade) om 'studentens lyckliga da'r'.

Kul för dem.

Med risk för att låta aningen gammal vill jag härmed säga: Jag minns såväl hur det var på min studentdag. Det var ungefär som det var igår, antar jag. För det var bara tre år sedan och såååå mycket kan väl ändå inte ha hänt på tre år, eller?

Jag hade min finfina kritstrecksrandiga tubtopsklänning och en lite för stor studentmössa som jag gång på gång lyckades tappa bort. Men A lyckades hålla koll på sin odrägliga flickvän, han hade ju trots allt gått igenom allt det där två år tidigare. Man kände sig så stor och hade hela världen serverad på ett silverfat. Man skulle ut i verkligheten och studentdagen var nog trots allt en av de bästa dagarna.

Men tillbaka till gårdagen.

Jag hade inte förväntat mig känna speciellt många. Jag gick i princip bara dit för att kunna umgås med mina flickor som jag inte sett på länge. Jag blev liksom lurigt övertalad och var nykter och körde dessutom. Ångesten kom krypande så fort jag betalat inträde (rena ockerpriset). Musiken var, låt oss nämna ordet 'intressant' snarare än 'dålig'. Och när DJ:n ropade ut i högtalaren "Alla känner ni igen den här godingen!!" och satte på en, för mig helt okänd, låt kände jag mig som en tant.

Tant Åsa går på diskotek. Mycket har tydligen förändrats på tre år.

Jag träffade några stycken som jag kände, hälsade och utbytte några klassiska fraser som "vad gör du nu för tiden?", fick svar och fick frågan bollad till mig. Jag svarade "Å inget speciellt, pluggar, bor i Göteborg, inget spännande så". Många av de jag såg är små barn instängda i vuxna kroppar och det är en underlig känsla. För mig kommer de alltid vara såsom jag minns dem. Liksom jag förmodligen kommer vara såsom de minns mig. Hemska tanke i och för sig.

Det var trevligt att träffa mina flickor igen. Men tanten inom mig tänker inte gå på diskotek i Bölet någon mer gång. Och denna gången ska jag hålla mitt löfte.

Att lämna det som varit

Imorrn, som är idag, åker jag hem. Konstig knasig kryptisk känsla. Är jag ledsen? Är jag glad?
Jag lämnar ön som varit mitt hem de senaste månaderna och åker hemmåt. Till trygg mark. Jag undrar hur det ska bli...